E-writing assignment 1

”How do you fit a full-grown racing horse into a normal-sized car?”
Joleen tore her gaze away from the glass in front of her and stared blankly at the man. It took her about two seconds to realize who he was and what his intentions were. He was gangly, skinny like a twig, and the rich mop of dirty-blonde hair failed to draw attention away from the pimples that helplessly blotched his pale skin. Big, gray eyes watched her cautiously from behind glasses so thick that it was a wonder he saw anything at all. She knew his type. She had encountered so many of them, and they were all alike. She knew that if she just peered over his shoulder, she would see his fellow nerds standing huddled in the darkest corner of the bar, trying not to look but failing to do so. Joleen wondered just how much time and planning it had taken him just to be able to walk up to her. In any case, her dead-pan stare was beginning to freak him out big time; she could tell by the way his lips were trembling. She put an icy little smile on her face and turned her whole body towards his direction. The overgrown boy suppressed a flinch.
“No, I really don’t. But I suppose you’re going to tell me, aren’t you?” she said, sounding as amiable as possible and leaning over to him just slightly as she spoke. The effect was instant. Her admirer started stuttering, dropped his gaze to his untied shoelaces, and brought it back up to her. This wasn’t rehearsed; he had no idea what to do next. Drops of sweat started forming at his temples. He positively reeked of fear, and for some reason Joleen’s nostrils widened and like a beast, she drew it in. She edged her body yet closer to him, so close now that her breasts would touch his chest if she breathed in too hard.
“Well?” she said, a cold strain in her voice now, demanding.
“Umm, f-first you open the doors… You see? T-the doors? The joke sucks, of course, I-I just…”
But Joleen didn’t listen to any of his stammerings. She had tossed her hair back and before the nerd had a chance to react she had leant in all the way and pressed her lips against his ear.
“Honey, you are wasting time, you do understand that? Your own and most certainly mine… so I suggest you leave me alone before I get real upset.” She hissed the last part, then withdrew from him quicker than a cobra.

She hadn’t seen a man disappear as fast as this one now did in a long time. He almost tripped over his own feet in his rush to get back to the safety of the nerd clan. Joleen sighed. Her glass was empty and her chest colder than it had been all day, but as she paid up and ventured out into the spring night her thoughts were on him. She was sure that no woman had gotten closer to him than she had this night, and that he would be fucking her over and over in his dreams for weeks to come. She found a strange comfort in that.

The early morning was soft and almost not chilly at all, instead churning with sound and smell, of wet grass and stones. Of life? Joleen wondered. The rising sun painted the house roofs in crisp blue and warm yellow. A bird sung carefully somewhere in the distant and the outskirt streets were completely deserted. Even the remote sound of cars couldn’t disturb the atmosphere. It was calamity and harmony in all ways possible. She really should be mellow. Mellow was the only mood appropriate for mornings like these. But everything inside of Joleen was on end. Nothing was like it should be. She had been taken the longest way home from the bar downtown, because she hadn’t found what she was looking for there. She had been walking for hours, still not finding what she was looking for. As she slumped down on the porch to her apartment, where she had found her boyfriend and her course mate Anna tangled up that night, she noticed something shiny that lay carelessly thrown on the stone pathway. It was the knife, the edge still covered in blood. And at that very moment, she just knew.

Summerblog 2008

This is my first entry regarding my course in Creative Writing. I will publish the result of every task Andy gives us, including the ones who are not obligatory. Following is our very first exercise, a description of a character using five questions asked to a coursemate. Feel free to comment!

X801 was the latest and most advanced in the series of caretaking emodroids. She, because it was always a she, was not the kind of equipment you'd find exclusively in the inner circle, though. Her emotional abilities were extraordinary, and included but was not limited to mind-reading, channeling, strong empathy and a great understanding of the human psyche. These abilities had earned her line the nickname "emopaths". She and her sisters were placed in orphanages, hospitals and childcaring institutes all around the faces of the planet. Out of all her skills, her ability to connect with and caring for children - making their voices heard - was the most prized. She was able to speak their language and gained their respect and trust almost instantly. This was also true for children that had been abused and had lost all trust in human adults.

She was happiest when she could be with the children, they were her purpose and in many cases she was known to forsake her own wellbeing for the sake of them. Children were not the only humans she could respond to, though. She was highly intelligent and could very well carry out complex political discussions as well as problemsolving on a more trivial level. She was also able to wordlessly communicate with certain types of animals, particulary many species of canines. As her creators had feared what a strong emodroids negative emotions could unleash, she was designed being unable to feel anger. All of the other feelings, plus a few that her creators hadn't counted upon, she could feel very vividly. Affection, distress, worry, happiness, small portions of irritation, the list went on. Should she by any chance display outbursts of anger it was to be considered a malfunction.

No experimental race of droids or emodroids are without flaw. X801's biggest weaknesses were her tendency to become just too emotional, to the point that it made her unable to perform her tasks - and her tendency to trust and bond with people too easily, and in thoses cases she would ignore her mind-reading powers that might have indicated an ill-willing or evil person. Another surprise that her creators got upon creating her, was her immense love and affection towards the particular man that had made the final touches on her and finally awokened her. She considered this man her "father".

Bergochdalbana.

Snöattack! Jag har blivit så van vid pissljummet januariväder numera att jag fick en smärre hjärtattack när snön började ösa ner i dagarna. Det snöar idag också, och det verkar som om det tänker fortsätta. Vinter, redan?
Igår var jag Rebeckas modell och fick en av mina drömmar uppfyllda, jag blev fotad i en riktig studio med en riktig kamera. Bilderna blev så bra att det inte är riktigt klokt. Jag kan inte sluta titta på dem. Får man vara ego och tycka att man är hetast på jorden ibland? Jag har gått runt här ett bra tag och bara flinat för mig själv och kollat in min spegelbild i varenda skyltfönster. Kanske märks det om man känner sig snygg för idag på Konsum hade jag två av de yngre killarna i personalens fulla uppmärksamhet. De tittade på mig som om jag var en sexbomb. Lycka!

Men livet verkar aldrig kunna gå på en rät linje, ideligen hamnar man i väggar och stickspår och nedförsbackar. Fick veta att Meany nästan direkt efter att han varit hos mig försökte ta livet av sig med tabletter för att han är så olycklig över sin flickvän. Han ligger på intensiven nu, men han lever. Någon som inte lever längre är Heath Ledger, den underbare skådespelaren som jag minns bäst från Brokeback Mountain. Han hade allt, talang, utseende, pengar, en framtid, till och med en liten dotter. Ändå ville han inte leva längre, 28 år gammal.
Life is a rollercoaster, indeed.

Söndag.

Det är väl bara att acceptera att söndagar är som de är, värsta dagen i veckan. Är slö i hela huvudet utan egentlig anledning. Vägrar tro att det är för vinet som jag drack med Meany igår. Jag verkar tyvärr ha höjt min toleransnivå. Allt smakar saft! Han ville såklart ligga med mig fast han förnekade det från början. Det fick han inte. Är hjärtligt trött på att folk bara vill ligga med mig hela tiden. Och det var inte bara därför. Meany var attraktiv när jag var fjorton år, nu är han bara ett trasigt vrak. Och jag tänkte fan inte hjälpa honom att vara otrogen mot sin flickvän, reko som jag är. Suck.

Oh well, imorgon är det skola och på tisdag är det photo-session på Tingvalla. Hoppas på att få några riktigt bra bilder. De hamnar eventuellt här om jag blir nöjd med dem. Det ska hursomhelst bli väldigt kul. Det bor en exhibtionist och modell inuti mig som längtar efter att komma ut. Och Tim, om du läser det här så borde vi snacka böcker, right? Konstkurs på G som troligen blir givande.

Allt blir vad man gör det till.

Mitt värmländska hjärta.

Satt uppe till tre inatt, skrev tenta och pratade med J. Jag installerade även min nya kombinerade skrivare/scanner/kopiator, som än så länge fungerar som smort. Tack pappa! Efter att ha åkt till skolan och lämnat sagda tenta kan två saker konstateras: jag är fysiskt trött och jag är fruktansvärt less på januari. Januari är misär. Skitväder varenda dag och inga pengar har man. Man kan få krupp för mindre.

Ikväll blir det dock lite roligare, för då är det Let's Dance på TV, och jag kan säga med stolt röst att jag följer det. Jag kan även tillägga, med ännu stoltare röst, att jag hejar på Karl Petter, den undersköne värmländske bonden som får alla deltagare att fnissa så fort han säger något. Han är skööön! Det verkar vara medfött det där, är du värmlänning så kommer folk att gilla dig och bli glada när du öppnar munnen vart du än kommer i Sverige. Mamma har upplevt det i Örebro, och jag har självt upplevt det i Visby, det slår aldrig fel! Skit samma om folk tror att vi är lite dumma och "bonniga", de blir i alla fall glada av att umgås med oss.

Och när jag står på stenbron om kvällen i ett sommarljummet Karlstad och ser solen, vår symbol spegla sig i älvens klara vatten går det som en våg av lycka genom mitt hjärta. Mitt stolta, värmländska hjärta.

Breathe flesh to my bones.

Har suttit inne vid datorn alldeles för mycket, och idag fick jag nog, så jag slet tag i min säkert dödsförvånade cykel som fått vila hela vintern. Sen begav jag mig ut på vägarna, i hopp om att stormen som blåste ute skulle kunna väcka min livsgnista till liv. Och där jag cyklade så fort jag någonsin orkade, under broar och över gräsmattor med vinden brännande i hals och ögon kändes det nästan som om det fungerade. Om inte annat så får man veta att man lever om man försöker ge sig ut på cykeln vid rusningstid häromkring. Folk i Karlstad kan inte köra bil.

Och trots att han är en sexistisk, lätt omogen cyniker så kan jag inte låta bli att tycka om honom lite i alla fall. Nattliga konversationer på msn ftw.

En sorts början.

Nu börjar jag. Det är bara så. Visst hade det funnits bättre tillfällen att börja på, till exempel vid årsskiftet, kanske en måndag morgon, på dagen då jag förstod att jag var oönskad igen. Men det blev aldrig så. Det blev nu istället, och det är en början så god som någon. Förhoppningsvis ska jag kunna skriva lite då och då, för det är ju skönt att göra det. Jag svor för länge sedan att aldrig sluta skriva. Det är banne mig dags att börja hålla det löftet. Löften.

Jag gav inga regelriktiga nyårslöften i år, på grund av flera saker, mest på grund av att jag låg däckad under tolvslaget. Nyårsafton 2007 är ett kapitel som bör tas för sig. Men i alla fall så formulerade jag några lite senare. Ett; samma löfte som de senaste tre åren, jag ska inte börja röka i år igen. Och två; jag ska öppna mitt sinne för kärleken. Jag ska öppna mitt liv och varenda öga och öra i min kropp och låta mig omslutas av den. För jag saknar den, så förtvivlat mycket just nu.

Det fanns en tid då jag trodde att lösa kontakter och lek var svaret. Det var det inte. Kärleken var svaret, och den har alltid varit det. Jag ser den överallt där jag går och det är som en tung värkande längtan i mitt bröst.

Jag hoppas mer än något annat att den ska våga sig tillbaka till mig. Att jag inte har förlorat den.