Bergochdalbana.

Snöattack! Jag har blivit så van vid pissljummet januariväder numera att jag fick en smärre hjärtattack när snön började ösa ner i dagarna. Det snöar idag också, och det verkar som om det tänker fortsätta. Vinter, redan?
Igår var jag Rebeckas modell och fick en av mina drömmar uppfyllda, jag blev fotad i en riktig studio med en riktig kamera. Bilderna blev så bra att det inte är riktigt klokt. Jag kan inte sluta titta på dem. Får man vara ego och tycka att man är hetast på jorden ibland? Jag har gått runt här ett bra tag och bara flinat för mig själv och kollat in min spegelbild i varenda skyltfönster. Kanske märks det om man känner sig snygg för idag på Konsum hade jag två av de yngre killarna i personalens fulla uppmärksamhet. De tittade på mig som om jag var en sexbomb. Lycka!

Men livet verkar aldrig kunna gå på en rät linje, ideligen hamnar man i väggar och stickspår och nedförsbackar. Fick veta att Meany nästan direkt efter att han varit hos mig försökte ta livet av sig med tabletter för att han är så olycklig över sin flickvän. Han ligger på intensiven nu, men han lever. Någon som inte lever längre är Heath Ledger, den underbare skådespelaren som jag minns bäst från Brokeback Mountain. Han hade allt, talang, utseende, pengar, en framtid, till och med en liten dotter. Ändå ville han inte leva längre, 28 år gammal.
Life is a rollercoaster, indeed.

Söndag.

Det är väl bara att acceptera att söndagar är som de är, värsta dagen i veckan. Är slö i hela huvudet utan egentlig anledning. Vägrar tro att det är för vinet som jag drack med Meany igår. Jag verkar tyvärr ha höjt min toleransnivå. Allt smakar saft! Han ville såklart ligga med mig fast han förnekade det från början. Det fick han inte. Är hjärtligt trött på att folk bara vill ligga med mig hela tiden. Och det var inte bara därför. Meany var attraktiv när jag var fjorton år, nu är han bara ett trasigt vrak. Och jag tänkte fan inte hjälpa honom att vara otrogen mot sin flickvän, reko som jag är. Suck.

Oh well, imorgon är det skola och på tisdag är det photo-session på Tingvalla. Hoppas på att få några riktigt bra bilder. De hamnar eventuellt här om jag blir nöjd med dem. Det ska hursomhelst bli väldigt kul. Det bor en exhibtionist och modell inuti mig som längtar efter att komma ut. Och Tim, om du läser det här så borde vi snacka böcker, right? Konstkurs på G som troligen blir givande.

Allt blir vad man gör det till.

Mitt värmländska hjärta.

Satt uppe till tre inatt, skrev tenta och pratade med J. Jag installerade även min nya kombinerade skrivare/scanner/kopiator, som än så länge fungerar som smort. Tack pappa! Efter att ha åkt till skolan och lämnat sagda tenta kan två saker konstateras: jag är fysiskt trött och jag är fruktansvärt less på januari. Januari är misär. Skitväder varenda dag och inga pengar har man. Man kan få krupp för mindre.

Ikväll blir det dock lite roligare, för då är det Let's Dance på TV, och jag kan säga med stolt röst att jag följer det. Jag kan även tillägga, med ännu stoltare röst, att jag hejar på Karl Petter, den undersköne värmländske bonden som får alla deltagare att fnissa så fort han säger något. Han är skööön! Det verkar vara medfött det där, är du värmlänning så kommer folk att gilla dig och bli glada när du öppnar munnen vart du än kommer i Sverige. Mamma har upplevt det i Örebro, och jag har självt upplevt det i Visby, det slår aldrig fel! Skit samma om folk tror att vi är lite dumma och "bonniga", de blir i alla fall glada av att umgås med oss.

Och när jag står på stenbron om kvällen i ett sommarljummet Karlstad och ser solen, vår symbol spegla sig i älvens klara vatten går det som en våg av lycka genom mitt hjärta. Mitt stolta, värmländska hjärta.

Breathe flesh to my bones.

Har suttit inne vid datorn alldeles för mycket, och idag fick jag nog, så jag slet tag i min säkert dödsförvånade cykel som fått vila hela vintern. Sen begav jag mig ut på vägarna, i hopp om att stormen som blåste ute skulle kunna väcka min livsgnista till liv. Och där jag cyklade så fort jag någonsin orkade, under broar och över gräsmattor med vinden brännande i hals och ögon kändes det nästan som om det fungerade. Om inte annat så får man veta att man lever om man försöker ge sig ut på cykeln vid rusningstid häromkring. Folk i Karlstad kan inte köra bil.

Och trots att han är en sexistisk, lätt omogen cyniker så kan jag inte låta bli att tycka om honom lite i alla fall. Nattliga konversationer på msn ftw.

En sorts början.

Nu börjar jag. Det är bara så. Visst hade det funnits bättre tillfällen att börja på, till exempel vid årsskiftet, kanske en måndag morgon, på dagen då jag förstod att jag var oönskad igen. Men det blev aldrig så. Det blev nu istället, och det är en början så god som någon. Förhoppningsvis ska jag kunna skriva lite då och då, för det är ju skönt att göra det. Jag svor för länge sedan att aldrig sluta skriva. Det är banne mig dags att börja hålla det löftet. Löften.

Jag gav inga regelriktiga nyårslöften i år, på grund av flera saker, mest på grund av att jag låg däckad under tolvslaget. Nyårsafton 2007 är ett kapitel som bör tas för sig. Men i alla fall så formulerade jag några lite senare. Ett; samma löfte som de senaste tre åren, jag ska inte börja röka i år igen. Och två; jag ska öppna mitt sinne för kärleken. Jag ska öppna mitt liv och varenda öga och öra i min kropp och låta mig omslutas av den. För jag saknar den, så förtvivlat mycket just nu.

Det fanns en tid då jag trodde att lösa kontakter och lek var svaret. Det var det inte. Kärleken var svaret, och den har alltid varit det. Jag ser den överallt där jag går och det är som en tung värkande längtan i mitt bröst.

Jag hoppas mer än något annat att den ska våga sig tillbaka till mig. Att jag inte har förlorat den.