onsdag 16 januari 2008

En sorts början.

Nu börjar jag. Det är bara så. Visst hade det funnits bättre tillfällen att börja på, till exempel vid årsskiftet, kanske en måndag morgon, på dagen då jag förstod att jag var oönskad igen. Men det blev aldrig så. Det blev nu istället, och det är en början så god som någon. Förhoppningsvis ska jag kunna skriva lite då och då, för det är ju skönt att göra det. Jag svor för länge sedan att aldrig sluta skriva. Det är banne mig dags att börja hålla det löftet. Löften.

Jag gav inga regelriktiga nyårslöften i år, på grund av flera saker, mest på grund av att jag låg däckad under tolvslaget. Nyårsafton 2007 är ett kapitel som bör tas för sig. Men i alla fall så formulerade jag några lite senare. Ett; samma löfte som de senaste tre åren, jag ska inte börja röka i år igen. Och två; jag ska öppna mitt sinne för kärleken. Jag ska öppna mitt liv och varenda öga och öra i min kropp och låta mig omslutas av den. För jag saknar den, så förtvivlat mycket just nu.

Det fanns en tid då jag trodde att lösa kontakter och lek var svaret. Det var det inte. Kärleken var svaret, och den har alltid varit det. Jag ser den överallt där jag går och det är som en tung värkande längtan i mitt bröst.

Jag hoppas mer än något annat att den ska våga sig tillbaka till mig. Att jag inte har förlorat den.

1 kommentar:

Tim Sterner sa...

Det här inlägget gjorde mig väldigt glad. Inte p.g.a. den uppgivenhet och sorg som ryms mellan raderna, utan p.g.a. revanschlusten som tittar fram genom det gråa molnet. Jag har saknat dina ord; sättet du omsluter det vardagliga och banala i en slöja bestående av den exakta motsatsen. Jag älskar orden du väver med och det lapptäcke de skapar. Kom ihåg; allting är en del av något större. Även du. Tack för att du finns och för att du vågar ta upp kampen igen! Kramar!